Ända sedan jag lärde mig skriva har jag haft ett enormt stort intresse för att skriva. Jag har tappat räkningen när det kommer till hur många gånger jag har tänkt att jag vill skriva en roman. Eller vill jag skriva en barnbok? Tyvärr fastnar jag alltid någonstans och tappar intresset, låter den där påbörjade romanen ligga och sen får jag en ny idé och börjar skriva.
För några år sedan gick jag en kurs som kallades skrivarverkstad. Vi gjorde skrivuppgifter utifrån en bok som kursledaren hade skrivit. Jag tyckte det var jätteroligt att skriva texter, mindre roligt att läsa alla andras och lämna ickesvidande kritik. Detta är något jag märker i och med den skrivarcirkel jag själv driver, att människor gärna skriver men inte är lika sugna på att lämna kritik själva.
Jag läste igenom några gamla texter som jag skrivit för längre sen. Min favoritdikt är alldeles för privat men jag vill visa er en dikt jag skrev under skrivarverkstaden. Dikt, tänker du, så himla tråkigt. Fast den här dikten har lite humor så håll ut och orka läs den. Kanske har du liknande barndomsminnen från en gammal släkting.
Mormor
minns du
tågresor till småland
doften av nystekta köttbullar
doften av vidbränt smör
det smutsiga förklädet
vår mormor alltid bar
minns du
stora klädkammare
kurragömmalekar
oändliga gömställen
att glömma låsa ytterdörren när vi gick ut
att inte våga titta när vi kom tillbaka
minns du
ljuskäglor i taket från bilarna på Storgatan
en mörk tavla på väggen
uppstoppade djur med lysande ögon
ett ostämt piano i salongen utanför
skrattande löständer i glaset på sängbordet
minns du
den iskalla vinden
rädslan för spöken
sömnlösa nätter
en längtan efter att vara rädd